Mitt bästa år!

Ett lååångt inlägg om en massa funderingar! Någon som känner igen sig?!

Smaka på orden i överskriften... är det inte just detta som livet går ut på?! För mig är det nog så. Strävan att hela tiden förändra - både mig själv och min omgivning. Finns det något härligare än inredningsprogram? När slutresultatet jämförs med hur det såg ut tidigare. Detta gäller även alla make-overavsnitt. Tänk de som gått ner 60 kg och blir hunkar och pinglor med ny make-up och ny stil. Denna glädje som strålar ur deras ögon!!! My god! Jag blir rörd och lycklig ända in i själen!

Men varför denna fabläss för det nya? Vad är det som lockar mig? Varför är det gamla tråkigt? Ja, det kan jag ju fundera på. Jag vill hela tiden hitta den där balansen som gör att livet glider in i harmoni. Tillstådet där mitt hjärta är i fas med hjärnan och lyckan värmer i bröstet. En liten humla som brummar, som Ernst säger (ja, jag gillar honom! Gubbhunk!)

Men det måste ju vara en schablonbild av lyckan - att om allt hänger ihop infinner sig harmoni?! Om jag går ner i vikt blir jag lyckigare, om jag har ett lugnare arbete blir jag lyckligare, om jag har mer ledig tid med barnen blir jag lyckligare. Om jag nu tror på detta...varför ser jag inte till att fixa dessa saker? Jag motarbetar mig själv genom att inte följa riktlinjerna som lagts upp för mig. Jag har gått till dietist för att gå ner i vikt. Nu när jag blivit sjuk så måste jag bli lättare för att inte belasta lederna i onödan. Jag har fått matråd som jag ska följa. Det gick bra i två veckor - ungefär vid den tiden brukar jag ge upp mina dieter. Vad händer sen? Ja, jag börjar unna mig saker. Jag tar bara den, den och den. Sen förlorar jag mig i en karusell av självömkan, besvikelse, ilska och allt-eller-inget-tänket. Så är det varje gång!

Jag är så förbannat trött på mig själv när det gäller detta! Att jag aldrig ska kunna fixa detta? I grund och botten är jag så fruktansvärt lat och tycker att jag visst ska kunna göra som jag vill. Inte ska jag behöva begränsa mig?! Mina tankar älter runt i huvudet och ekar: Jag börjar på måndag, nästa vecka, efter jul, efter semestern. Men den stunden kommer ju aldrig. Jag kör bara "unna- mig"- racet innan. Handlar hem, bakar, njuter tills jag blir trött på det. Då kör jag igång med någon diet och det håller max två veckor. Sen börjar jag tycka allt är trist och hittar kryphål överallt. Ska bara ta denna, jag blev bjuden, ingen märker, det är ju så gott. Jag misstänker starkt att det rör sig om någon form av matfixering!

Om jag fortsätter att följa mina riktlinjer och inte gör några snedsteg - vad händer då? Vad är det jag befarar ska hända? Jag kan ju bara lyckas!!! Vill jag inte det? Jag vill helt enkelt inte ansvar för mig själv och för mina egna val. När jag läser texten jag skrivit ser jag ett mönster av att slippa undan. Inte behöva ta konsekvenser av mitt handlande. De är ju jätteskönt och enkelt. Därmed behöver jag inte stå tillsvars inför någon heller. Fasen, så är det ju...

En tung insikt...eftersom det medför att jag måste jobba hårt. Det krävs att jag håller mig skärpt och inte svävar ut. Jag har ju känt att om jag får "ledigt" från mina krav blir allt mycket roligare. Det är ju inga små krav som jag sätter upp. Kanske är det därför jag skapat dessa pauser där jag får göra som jag vill. Kompromiss heter lösningen. Hur ska jag uppfylla alla mina önskningar och krav och samtidigt känna att det är kul och att jag orkar med? Då får jag ta fram prioriteringskortet. Vad är viktigt för att nå mitt mål? Vad kan skalas bort? Vilka mål är egentligen realistiska? Här får jag nog börja bena upp...

Mål 1: Gå ner i vikt. Hur: Genom att leva sunt. Tänka efter före! Fallgropar: Tristess och stress. Göra så gott jag kan och inte köra "unna mig"-tänket.

Mål 2: Träna. Hur: Genom att gå till gymmet , 2-3 ggr i veckan. Promenera med barnvagnen. Lära mig springa (det ska gå!!!) Fallgropar: Stress, tidsbrist och lathet. Planera in och bara göra!!! Finns inga genvägar.

Mål 3: Acceptera min sjukdom. Hur: Inte planera upp mina dagar för mycket. Våga tacka nej när jag mår dåligt. Fallgropar: Stolthet och rädsla för att inte vara tillags. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag måste stå upp för mig själv och säga ifrån. Andra vet inte hur jag känner.

Nu när jag formulerat målen är det dags att planera in dem i vardagen. Planera kan jag och är jäkligt duktig på det. Det är själva genomförandet som jag måste jobba med! Denna blogg ska jag använda som mitt bollplank, mitt andningshål och mitt vidvinkelseende.

Igår fyllde jag 35 år. Det är ju kanske inte så mycket tänker ni. Men faktum är att det känns som om jag nu inte är någon ungdom längre. Det är dax att bli vuxen! Sagt och gjort! Tadaaa! En ny blogg har skapats.

Jag börjar från och med i dag, 120501, att leva mitt liv som jag vill leva det. Vill och vill... huvudet vill belöna med mat i överflöd och godis i massor. Kroppen däremot gillar inte alls detta.

Idag vägde jag in mig. Jag är 167 cm och mitt BMI ligger alldeles för högt. Det är här det svåra börjar. Visst känner jag mig tung och svårmanövererad ibland men inte överdrivet. Jag bär på ca 20 kg övervikt. Jag kan inte riktigt fatta det! Är jag verkligen så stor?! Här kommer bildbevis:

 



Visst är jag mullig, kurvig eller hur man nu vill benämna det men inte grotesk! Därför är det så svårt att motivera mig att göra något åt det! Men mitt projekt startar i dag! Jag ska under ett år bli både klokare och mindre! Jag kommer att väga in mig en gång i veckan, tisdagar. Resultatet läggs ut här och ni är härmed medbjudna på mitt livs resa!

Här bjuder jag på en födelsedagsbild från igår:



Jag, lillasyster, mamma och storasyster.